Högsta domstolen om 33 § avtalslagen och digitala avtal
– Nätkasinot –
Av Wendela Hårdemark, advokat och delägare på Bird & Bird, där hon även leder Stockholmskontorets IP-grupp, expert inom immaterialrätt och har mångårig erfarenhet av tvister på detta område i allmän domstol, UPC, skiljeförfaranden och medling, har ett särskilt fokus på patent-, varumärkes-, upphovs- och marknadsrätt samt företagshemligheter.
Den 1 juli 2025 meddelade Högsta domstolen dom i mål nr T 607-24 och ett spelbolag dömdes att betala drygt 500 000 euro samt ränta till en spelare. Domen har väckt stor uppmärksamhet eftersom den klargör hur 33 § lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område(i det följande avtalslagen) ska tolkas i ljuset av dagens digitala möjligheter att samla in och analysera information respektive ingå avtal.
Illustrasjon: Colourbox.com
Processen i underinstanserna
Spelaren hade under perioden 2009 – 2014 spelat på datorsimulerade automatspel online främst enarmade banditer och spelat för nästan 15 miljoner euro. Dessa spel ledde till sammanlagda förluster uppgående till cirka 8 miljoner kronor. I oktober 2014 stängde spelbolaget spelarens konto efter spelarens begäran. Kort därefter sökte spelaren läkarvård och fick i december 2014 diagnosen spelberoende. Spelaren väckte talan vid Patent- och marknadsdomstolen och yrkade att spelbolaget skulle betala 1 000 000 kr i skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande samt i nästan 15 miljoner euro jämte ränta i obehörig vinst i strid med bland annat 33 § avtalslagen. Spelbolaget bestred yrkandena.
Spelarens talan ogillades av Patent- och marknadsdomstol i sin helhet. Efter överklagande tog Patent- och marknadsöverdomstolen upp målet till prövning. Vid Patent- och marknadsöverdomstolen begränsade spelaren sitt yrkande om ersättning till i första hand 790 625 euro och i andra hand 527 395 euro. Spelaren justerade även sin talan så att 33 § avtalslagen åberopades som separat grund för spelarens yrkande. Som framgår av 33 § avtalslagen får en rättshandling inte göras gällande om omständigheterna vid dess tillkomst är sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen och den gentemot vilken rättshandlingen företogs måste antas ha haft sådan vetskap. Bestämmelsen innebär att avtal som tillkommit under ohederliga eller otillbörliga förhållanden kan förklaras ogiltiga och att eventuella prestationer som utförts ska gå åter.
Patent- och marknadsöverdomstolen ansåg att det var tillräckligt att spelbolaget hade haft vetskap om att spelaren haft allvarliga spelproblem för att anses ha varit i ond tro enligt 33 § avtalslagen. Det krävdes följaktligen inte att spelbolaget kände till att spelaren var spelberoende i medicinsk mening. Vidare, då det fanns tydliga tecken på att spelaren påtagligtavvek från vad som kunde anses vara ett sunt spelande ansåg Patent- och marknadsöverdomstolen att spelbolaget haft vetskap om att spelaren haft allvarliga spelproblem. Trots denna kännedom fortsatte spelbolaget att på ett påträngande sätt marknadsföra ett spel som var förenat med en betydande risk för dem som spelar att drabbas av spelberoende gentemot spelaren. Rättshandlingarna ansågs därför vara ogiltiga eftersom det måste anses strida mot tro och heder att göra dem gällande mot spelaren. Domen överklagades av spelbolaget till Högsta domstolen som meddelade prövningstillstånd.
Högsta domstolens bedömning
Frågan i Högsta domstolen var om de rättshandlingar som lett till avtal om spel stred mot tro och heder enligt 33 § avtalslagen. För att besvara denna fråga behövde Högsta domstolen bedöma om omständigheterna vid spelen (rättshandlingarna) var sådana att de skulle anses strida mot tro och heder och om spelbolaget hade haft vetskap om detta.
Högsta domstolen inledde med att konstatera att ett företag som använder sig av digitala lösningar för att träffa avtal och hantera kundrelationer utan mänsklig inverkan och som samlar in och bearbetar stora mängder information om och från kunder måste anses ha vetskap om den information som tekniken ger tillgång till och som företaget faktiskt använder. Eftersom spelbolaget ansågs ha haft tillgång till omfattande data om spelarens spelmönster samt använt sig av denna information fann Högsta domstolen att spelbolaget vid tillämpningen av 33 § avtalslagen måste anses ha haft vetskap om spelarens spelbeteende. Därutöver gav utredningen vid handen att spelbolaget känt till att spelaren spelat för anmärkningsvärt stora belopp, spelat påfallande många spel per dag, ägnat mycket tid åt sitt spelande samt visat tydliga tecken på att spelaren tappat kontrollen över sitt spelande. Under dessa förhållanden ansåg Högsta domstolen även attspelbolaget haft vetskap om att spelaren haft allvarliga spelproblem.
Som även Patent- och marknadsöverdomstolen funnit, fann Högsta domstolen att spelbolaget, trots denna vetskap, fortlöpande riktat uppsökande marknadsföring mot spelaren som varit påträngande och rört en av de mest riskfyllda spelformerna i beroendehänseende. Under dessa omständigheter ansåg Högsta domstolen att det stred mot tro och heder att i ond tro göra spelen som spelaren genomfört under viss period gällande. Spelavtalen ansågs således vara ogiltiga med den följden att prestationerna skulle gå åter. Spelaren fick alltså tillbaka 527 395 euro som motsvarade differensen mellan insatta belopp och utbetalda vinster under perioden januari 2012 till oktober 2014.
Rättslig betydelse och framtida tillämpning
I målet var omständigheterna särpräglade. Högsta domstolen redovisar att denna typ av spel var tillåten 2009–2014 och att det då inte fanns några uttryckliga krav på marknadsföring. I dag krävs tillstånd för att bedriva denna typ av tjänst, och det ställs särskilda krav på marknadsföring. Attitydförändringen lyser igenom i Högsta domstolens dom och det blir därför osäkert om och i vilken utsträckning 33 § avtalslagen kan bli tillämplig för att ogiltigförklara andra typer av avtal rörande digitala tjänster.
Avgörandet antyder en utveckling mot ett mer långtgående ansvar för företag som samlar in och bearbetar kunddata. Dessa företag kommer i praktiken att anses ha vetskap om den information som deras system tillhandahåller och förväntas sannolikt agera på de slutsatser som rimligen kan dras av den, även vid automatiserad kundkontakt. I takt med att AI och avancerade analysmetoder integreras i kommersiella tjänster kan detta ansvar komma att skärpas ytterligare. Avgörandet ger emellertid inte något generellt svar på vilka krav som ställs på ett företag för att vetskap om att en rättshandling strider mot tro och heder ska anses föreligga, vilket ändå i slutändan talar för att domen kan få en mer begränsad framtida tillämpning.
Domen finns att läsa här. https://rattspraxis.etjanst.domstol.se/54bb162c-5180-4514-8c73-ed02a8274595
