Intermistiskt förbud mot att marknadsföra en dräkt benämnd Lussekatt, PMÖ 14536-22

Målet vid Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) från den 19 december 2022 gällde giltigheten av ett intermistiskt förbud som meddelats av Patent- och marknadsdomstolen (PMD). Beslutet från PMD innebar ett förbud att marknadsföra en dräkt som efterliknade det traditionella bakverket lussekatt. Käranden gjorde gällande att dräkten utgjorde ett intrång i deras registrerade gemenskapsformgivning, som även det efterliknade bakverket. Svaranden menade att gemenskapsformgivningen var ogiltig, att det inte förelåg sannolika skäl för intrång och att ett intermistiskt förbud inte är proportionerligt. PMD ansåg att sannolika skäl förelåg på sådant sätt att dräkten utgjorde ett intrång och meddelade därför det intermistiska förbudet.

Svaranden överklagade målet till PMÖD. Domstolen konstaterade inledningsvis att skyddsomfånget omfattar varje formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck. Domstolen fastställde att gemenskapsformgivningen i det aktuella fallet får anses ha låg särprägel, då den ”(...) i princip utformats för att helt efterlikna det traditionella bakverk som kallas bl.a. lussekatt eller julgalt”. Skyddsomfånget ansågs därför vara snävt. Därefter konstaterade domstolen att dräkternas skillnader, däribland deras ”(…) grundläggande form och skärning, samt olika detaljer i utformningen”, ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck. Därmed kunde det inte anses finnas sannolika skäl för intrång i den registrerade gemenskapsformgivningen. PMÖD upphävde därav det intermistiska beslutet.

Se avgörandet i sin helhet:
https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/patentochmarknadsoverdomstolen/avgoranden/2022/pmo-14536-22.pdf

Genkäromål utifrån EU:s varumärkesförordning, PMÖ 7917-22

Patent- och markandsöverdomstolen (PMÖD) meddelade den 5 december 2022 sitt avgörande avseende en processuellfråga utifrån Europaparlamentets och Rådets förordning 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EU:s varumärkesförordning). Ett svenskt företag gjorde vid Patent- och marknadsdomstolen (PMD) gällande att två tyska företag hade gjort intrång i ett antal av det svenska företagets nationella varumärken samt EU-varumärken. De tyska företagen väckte då en ogiltighetstalan gentemot det svenska företagets EU-varumärken. Det svenska företaget valde då att återkalla sin talan i den del som avsåg EU-varumärkena och yrkade att de tyska företagens talan skulle avvisas, vilket PMD avslog. Beslutet överklagades och frågan i PMÖD var huruvida de tyska företagens talan skulle avvisas.

PMÖD fastställde inledningsvis genom hänvisning till C-256/21 att väckt talan om ogiltighet vid ett intrångsmål ska anses vara ett genkäromål i enlighet med artikel 124 och 128 i EU:s varumärkesförordning. Enligt EU-domstolens avgörande ska genkäromål ses som en utvidgning av föremålet för tvisten som är separat och obundet från huvudyrkandet. Trots kopplingen till huvudsaken ska genkäromålet därmed ses som en självständig talan. Nationella domstolar fortsätter därför vara behöriga att pröva genkäromålet även när huvudkäromålet återkallas.

I det aktuella fallet fastslog PMÖD att de tyska företagens talan skulle anses vara ett genkäromål i enlighet med EU:s varumärkesförordning. Domstolen konstaterade att PMD fortsätter vara behörig att pröva giltigheten av EU-varumärkena, oavsett de processuella dispositioner som det svenska företaget gjort. PMÖD avslog därför det svenska företagets överklagande.

Se avgörandet i dess helhet här:
https://www.domstol.se/patent--och-marknadsoverdomstolen/patent--och-marknadsoverdomstolens-avgoranden/2022/121628/

Angivelse av intervall i patentkravet samt intrång genom ekvivalens, PMT 5311-19

Målet avser en talan om patentintrång som avgjordes av Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) den 20 december 2022. Ett italienskt företag framförde i målet att ett svenskt företag begått patentintrång genom att producera provtagningspinnar som var identiska med det italienska företagets provtagningspinnar. Den centrala frågan i målet var hur patentkravet angående s.k. fibervärden ska tolkas.

Patentkravet anger att fibervärdet ska vara mellan 1,7 och 3,3 i skalan Dtex. Det var tvistigt huruvida dessa värden avsåg ett nominellt värde eller de faktiska värdena i den producerade produkten. Det italienska företaget presenterade bevisning i form av ett expertutlåtande där det angavs att värdena hänför sig till standardvärden som fibrerna tillverkas med. Vid produktionen av fibrerna finns även vedertagna avvikelsetoleranser om ca 10%. Det lades även fram bevisning i form av material från fibertillverkare som visade standardvärden för åtminstone vissa fibrer.

Utifrån en samlad bedömning fann PMÖD att det saknades stöd i själva patentkravet för att fibervärdet skulle utgöra nominella standardvärden. I stället framhöll domstolen att patentkravet hänför sig till faktiska värden.

I frågan om vilka fibervärden det svenska företagets provtagningspinnar innehöll så presenterade båda parterna varsin utredning. Fibrernas medelvärde utifrån parternas respektive utredningar skiljde sig markant från varandra. Eftersom bevisbördan i detta hänseende ålåg det italienska företaget, samt att det inte fanns något som gav stöd för att någon av utredningarna var mer tillförlitlig och rättvisande än den andra, menade PMÖD att det inte gick att dra några säkra slutsatser om värdet på de testade fibrerna i det svenska företagets produkter. Det italienska företaget ansågs därför inte ha visat att värdet på fibrerna låg inom det i patentkravet angivna intervallet. Därav ansåg PMÖD att ingen av de påstådda intrångsprodukterna uppfyllde det i patentkravet angivna särdraget.

Det italienska företaget hade i andra hand gjort gällande intrång genom ekvivalens. I den frågan uttalade PMÖD att uppfinningen avser en lösning som ligger nära på prioriteringsdagen känd teknik, vilken måste anses vara av enkelt slag. Dessutom hade det i patentkravet införda särdraget som hänför sig till fibervärden förts in som en avgränsning i förhållande till känd teknik. Utrymmet för skydd genom ekvivalenstolkning angav PMÖD därför vara mycket begränsat. Domstolen kom därefter till slutsatsen att intrång inte heller förelåg på grund av ekvivalens. Till följd av dessa slutsatser saknades skäl för domstolen att ta ställning till andra delar av patentkravet. Det italienska företagets talan ogillades.

Se avgörandet i dess helhet här:
https://www.domstol.se/patent--och-marknadsoverdomstolen/patent--och-marknadsoverdomstolens-avgoranden/2022/119694/